Att köpa bröd i en offentlig förvaltning

Att köpa bröd. En handling så vardaglig att den knappt förtjänar en tanke. Du går till butiken, greppar en limpa, betalar och går hem. Det är som att andas – enkelt, självklart och automatiskt.

Men föreställ dig nu att butiken inte drivs som en vanlig butik. Föreställ dig att den i stället fungerar som en offentlig förvaltning. Då förvandlas brödet till något helt annat. Inte en livsnödvändig kolhydratkälla, utan en symbol för något större. En artefakt. Ett mysterium. I den här verkligheten är brödet omgivet av processer så intrikata att inte ens de som skapade dem minns varför. Du kan inte bara kliva in och hämta din limpa. Nej nej. Du måste förstå systemet. Och helst ha gått den interna utbildningen ”Brödrutiner och delegation inom livsmedelsområdet” (steg 2 kräver kursbevis från steg 1, som tyvärr inte längre ges).

Det finns förstås en brödansvarig. En person som enligt dokumentet ”Regelverk för limpor, nr 17B” är den enda som får initiera en brödbeställning. Men, du anar det redan, hen är på semester och enligt kapitel 4.3 i brödpolicyn får ingen annan ta över ansvaret under frånvaron. Det vore att bryta mot processens integritet och en sak ska du veta: integritet går före gluten.

Samtidigt som hyllorna ekar tomma och magen kurrar på både kund och personal, pågår en utredning. Den har den inspirerande titeln ”Brödansvar och beställningsmandat – en översyn av gränsdragningen mellan verksamhetsstöd och logistik”. Den är inne på sitt tredje år. Ingen har ännu kommit fram till vem som faktiskt får beställa brödet. Men arbetet pågår och det är det viktigaste.

Om du dessutom råkar vilja ha glutenfritt bröd, då är det bara att kavla upp ärmarna. Du behöver fylla i en särskild begäran, vänta på handläggning, och hoppas att beslutspromemorian inte försvinner i ett oändligt mötesprotokoll. Med lite tur har du blivit frisk från din glutenintolerans lagom till att brödet anländer. Men tänk positivt. Du kanske inte ens behöver det där brödet längre när allting till slut når någon form av konklusion. Om det någonsin gör det.

Men låt oss säga att någon ändå försöker beställa bröd. Det visar sig snabbt att butikens IT-system samarbetar ungefär lika bra som ett kylskåp och en gräsklippare – det vill säga inte alls. Beställningen måste registreras i tre olika system som alla kräver manuell inloggning, omstart och lösenordsbyte var sjätte minut. Samma uppgifter fylls i gång på gång – varje gång i ett nytt format. Att beställa en limpa blir lika enkelt som att lösa en Rubiks kub. Med en hand. Baklänges. I mörker. Under vatten.

Vi får förstås inte glömma mötena. För guds skull! Vi får inte glömma de mötena. Alla större beslut kring bröd måste godkännas i minst tre olika forum. Här fokuserar man inte på vad som ska göras, utan på vem som har rätt att besluta om att något ska göras. Att köpa bröd blir plötsligt en fråga för ett helt kabinett. Med dagordning, protokoll och eventuella revideringar av föregående protokoll.

I den privata sektorn hade detta varit en säker väg till konkurs. Kunder vill ha saker snabbt, enkelt och smidigt. En butik som inte kan leverera bröd, oavsett hur stark dess interna värdegrund är, hade snabbt gått under. I tyst brödbrist. Men i offentlig sektor? Där rullar allt vidare. Budgeten finns kvar oavsett om brödet når hyllan eller inte. Systemet är som en seg ångvält: långsamt, tungt och helt immun mot hur hungriga kunderna är. Så nästa gång du

tycker att något känns lite långsamt, lite krångligt, lite… obegripligt tycker jag du ska tänka på brödet. Det är kanske bara en limpa. Men i fel organisation blir det snabbt ett existentiellt drama med fler akter än en Wagner-opera. Nu kanske du tänker att det är bättre att baka själv, men då har du inte sett beslutsprocessen kring jäst. Det tar vi dock en annan gång.

På återseende,

Joacim Järnsta