Hur lång från Kallocain är det till kommunhuset och finns Josef K på riktigt?

Minns du Kallocain? Karin Boyes dystopiska roman där staten uppfinner ett sanningsserum som tvingar människor att avslöja sina innersta tankar, vare sig de vill eller inte. I den världen finns inget privatliv, inga hemligheter och framför allt ingen tillit. Människor blir rädda för varandra, misstänksamma och isolerade. Det är ett samhälle där individens värde har suddats ut till förmån för statens absoluta kontroll. Det är förstås en extrem version av hur ett samhälle kan fungera. Men för mig väcker Kallocain en högst aktuell fråga, särskilt inom den sociala myndighetsutövningen. Hur mycket kontroll tål en människa innan hen slutar känna sig som just en människa?

Även om vi lever i ett demokratiskt samhälle, med lagar och rättigheter som ska skydda individens integritet, kan vissa situationer i myndighetskontakter ändå väcka en liknande känsla. Tänk dig att du söker hjälp från kommunen, kanske ekonomiskt bistånd eller stöd i en svår livssituation. Du förväntas redovisa din inkomst, din boendesituation, dina relationer och kanske till och med dina tankar om framtiden. Allt ska dokumenteras, bedömas och arkiveras. Du vet att personen du möter bara gör sitt jobb, men känslan av att sitta under lupp kan ändå smyga sig på. Du blir inte längre en person med en hel livsberättelse, utan en rad uppgifter i ett ärendehanteringssystem. Det är inte illvilja som ligger bakom kommuninvånarens upplevelse, men för den som söker stöd kan upplevelsen bli att man talas om snarare än talas med. Man känner sig som ett objekt för beslut snarare än som en del av dem. Det är just i det tomrummet som delaktigheten måste kliva in.

Och om Kallocain visar oss vad som händer när staten vill veta allt om individen, så visar Franz Kafkas roman Processen vad som händer när individen inte får veta någonting alls om staten. I Processen vaknar huvudpersonen Josef K en dag och får veta att han är åtalad, men ingen berättar varför. Han försöker förstå, ställer frågor, söker svar, men möts av ett ogenomträngligt, byråkratiskt system där ingen egentligen tar ansvar och där varje svar bara leder till fler frågor. Rättssystemet är anonymt, undflyende och svårt att begripa. Allt sker över huvudet på honom, trots att det är hans liv, hans framtid och hans rättssäkerhet som står på spel.

Processen synliggör en annan form av kontroll än i Kallocain, inte öppen och total utan tyst och förlamande. Där Leo Kall (kemisten i Kallocain) ville se människans innersta för statens skull, får Josef K knappt ens se sin egen akt. I båda fallen reduceras individen till någon som inte längre har inflytande över sitt eget liv. Det är just denna upplevelse, av att inte bli sedd, inte bli förstådd och inte få vara delaktig som ibland återkommer även i våra moderna system. Och det behöver inte handla om rättsprocesser. Det kan handla om att få ett beslut från socialtjänsten utan att riktigt förstå hur det fattats. Det kan vara känslan av att information undanhålls, att något redan är avgjort och att ens egna ord inte spelar någon roll. Kafkas rättssal och kommunens kontor kan i vissa stunder kännas mer lika än vi kanske vill erkänna, åtminstone för den som befinner sig i en utsatt situation.

Därför är det inte bara en fråga om vänligt bemötande eller tydlig kommunikation. Delaktighet är något mycket mer grundläggande. Det är en motkraft mot både Boyes övervakande kontroll och Kafkas förlamande tystnad. Det är ett sätt att hålla kvar människan i centrum, att erkänna hens rätt till förståelse, inflytande och värdighet. I praktiken kan det vara så enkelt som att fråga: ”Vad tänker du själv om det här?” eller ”Hur skulle du vilja gå

vidare?” Men i grunden handlar det om vilken sorts samhälle vi vill bygga. Ett samhälle där beslut skapas för människor, eller ett där beslut fattas tillsammans med människor.

På återseende,

Joacim Järnsta