Man köper en kompass – och lägger den i lådan

Det finns en sorts ensamhet i att vara anställd för att säga sanningen i en organisation som egentligen inte vill höra den.

Jag har arbetat som socialt ansvarig socionom, Lex Sarah-utredare och verksamhetsutvecklare i över tio år. Rollen finns till för att värna rättssäkerhet, saklighet och objektivitet i socialtjänsten. Den ska ofta led det systematiska kvalitetsarbetet och se till att verksamheten följer ledningssystemet för det. Det låter bra. Det är bra. Men det är sällan uppskattat.

Löftena i annonserna

Rekryteringsannonserna är alltid storslagna. Min funktion beskrivs som central, strategisk, helt avgörande. Jag ska ha erfarenhet av det mesta, kunna allt, och vara överallt. Annonserna vittnar helt klart om en organisation som verkligen vill. Som förstår vikten av kvalitet och systematiskt förbättringsarbete.

Anställningen börjar.

Och det visar sig att organisationen ville ha en kompass – men inte tänkte använda den. Den hamnar i skrivbordslådan. Man vet att den finns där. Det känns tryggt. Men man tittar aldrig på den, för riktningen man redan valt kanske inte stämmer med vad kompassen visar.

Stödfunktion/störfunktion – kärt barn – många namn

Rollen är delad. En del handlar om stöd: att hjälpa verksamheten förstå regelverk, utveckla och säkra kvalitén, bli bättre, speciellt när vi varit sämre. Den andra delen handlar om att granska – objektivt, sakligt, utifrån lag och föreskrift. Det är här det skaver.

Alla vill ha stöd, ingen vill ha granskning.

Det märkliga med stödfunktionen är att den sällan (i min erfarenhet) finns representerad där beslut tas, dvs ledningsgrupper. Den har aldrig något mandat och den sätter inte heller lön. Reduktionen är total, varför ska man lyssna på någon som mig då?

Jag vet inte alltid vad det beror på. Rädsla, kanske. Prestige. En ovilja att se bristerna man anar finns. Eller helt enkelt okunskap om vad rollen faktiskt innebär. Resultatet är detsamma: man anställer en funktion för hundratusentals kronor av skattebetalarnas pengar – och väljer sedan att inte använda det man köpt.

Det borde skrämma fler än det gör.

Paradoxen

Jag funderade ju länge på att bli konsult. Det blev så tillslut, att vara en kompass som inte användes var inte hållbart för mig.

Jag ville komma åt distansen, men jag hade ingen aning om hur den skulle te sig som konsult.

Samma kompetens. Samma sätt att arbeta. Samma förmåga att granska, analysera och föreslå. Men nu med ett organisationsnummer istället för ett anställningsavtal.

Plötsligt är mottagandet ett helt annat. Tacksamhet. Respekt. Engagemang. De organisationer jag anlitas av lyssnar, agerar och uppskattar. De vill ha det jag kan erbjuda.

Paradoxen är brutal. Jag kommer tillbaka – men kostar fem gånger pengarna. Samhället, du, media, politiken, facken, kan tycka precis vad ni vill om konsulter. Men det är inte konsulterna som är problemet.

Det ingen säger högt

Det här handlar inte om mig. Det handlar om ett mönster. Kvalitetsfunktioner i socialtjänsten underfinansieras inte – de underanvänds. Pengarna läggs. Kompetensen rekryteras. Men sedan uppstår ett organisatoriskt immunförsvar som stöter bort det obehagliga. Granskningen. Ifrågasättandet. Sanningen att allt kanske inte fungerar som man tror.

Och när bristerna till slut blir omöjliga att ignorera – när IVO knackar på, när media ringer, när ett barn far illa – då köper man in en konsult. Samma kompass, men nu i exklusivt förpackning.

Skattebetalarna finansierar alltså samma sak två gånger. Först som en tjänst man inte ville använda. Sedan som en konsult man inte hade råd att vara utan.

Jag är så nöjd med mitt val att bli konsult. Det har lett till ett sundare arbetsliv för mig med mer distans, tydligare uppdrag med en start och ett slut.