När tid och närvaro skapar skillnad i familjearbetet i hemmet

Nu är det snart ett år sedan Damir Sabani på Socionomera kontaktade min kollega Sara Winter för att fråga om vi kunde ta ett uppdrag som familjebehandlare. Detta uppdrag var lite annorlunda för oss, vi skulle jobba i en arbetsgrupp på en öppenvård. Vanligtvis får vi uppdrag att jobba i en familj åt gången, det är familjer där oron är hög och där insatsen behöver vara intensiv upp till 10h/vecka. I det här inlägget vill jag belysa vilken skillnad det kan bli då vi får möjlighet att jobba intensivt och hemma i familjen.

Vem är vi då, det är jag, Karin Herrlander och Sara Winter som startade Familjefokus för snart tio år sedan. Vi jobbar i huvudsak med familjebehandling och familjerådgivning. Men vi har också utvecklat material, i form av olika spel, som kan användas av dem som möter barn
och familjer.

Vi samarbetar gärna med andra företag inom vår bransch och nu har vi haft ett långt och väl fungerande samarbete med Socionomera. Det är intressant att få inblick i andra verksamheter och se hur vi kan komplettera varandra istället för att se varandra som konkurrenter.

Vad är skillnaden på att jobba intensivt hemma i en familj jämfört med att möta dem 1 timme i veckan på socialtjänsten?
När vi möter familjer i socialtjänstens lokaler krävs det att familjen kan bära med sig problemet de har till samtalsrummet, vi måste kunna förstå deras berättelse och familjen måste kunna bära hem våra diskussioner och omsätta det i praktiken, en del klarar det andra inte. Men det är också en utmaning för oss som behandlare att förstå familjens berättelse och hur vi ska kunna hjälpa dem. När vi är hemma i familjen är det oftast lättare att förstå vad som händer. Men att jobba hemma i familjer är också utmanande och svårt, det är mycket som händer där, TV:n står på, godisskål på bordet, grannen som knackar på, telefoner som ringer, persienner som är nedrullade, blommor som är vissna och barn som skriker. Det är lätt att tappa fokus och börja fundera på vilket godis jag ska köpa när jag åker därifrån.

Ibland är det avskalade samtalsrummet en lättnad där inte andra saker tar fokus och där vi kan prata i lugn och ro om det som är svårt och göra upp nya strategier som vi ska prova i praktiken.

Vi tror att vissa familjer behöver ett långsiktigt stöd, som ibland löper över flera år? Det är inte så ovanligt att vi ser brister men insatsen. avslutas ändå och att man avvaktar att nya anmälningar ska komma in. Detta innebär också att det troligtvis är nya handläggare och nya behandlare som ska in, nya relationer som ska skapas. För varje gång detta sker så blir uppförsbacken brantare för familjen, våga öppna upp och släppa in, våga lita på någon ny, dra sin historia ännu en gång.

Vi fick ett uppdrag där det fanns allvarliga brister, men vi fick gott om tid att arbeta tillsammans med dem och vi vill gärna berätta om vår erfarenhet utifrån familjen. Vi återkom till denna familj efter tre år och gjorde en intervju med dem och frågade om vi kunde få använda deras historia när vi berättar om vårt arbete.

Vårt första möte i Familjen:
Vi fick ett uppdrag 9h/vecka fördelat på tre dagar och vi skulle vara två behandlare. Det är ett stort uppdrag. Det var en stor familj med många barn. När vi läste uppdraget innan vi träffade familjen så undrade vi varför man inte hade placerat barnen, det var så mycket som lät fel. Det som hade hänt i familjen var allvarligt och vi kände en viss ilska när handläggaren “drog” ärendet för oss. Skulle det verkligen bo barn där? Vi vet också att det kan vara stor skillnad då vi träffar familjen jämfört med det vi har läst och hört.

Det var beslutat att insatsen skulle dra igång under utredningstiden, det hade inte hunnit gå lång tid sedan anmälningen kom in. Det var ett kort uppstartsmöte endast med pappa, han var positiv till insatsen men var väldigt nervös över hur det skulle bli. Vi bestämde att vi ska vara hemma hos dem måndag, onsdag och fredag tre timmar varje gång, det är mycket tid både för oss och familjen. Vi skulle endast jobba hemma i familjen, det vill säga att vi inte arbetade med samtal i ett rum avsett för samtal. Pappan beskrev efteråt vilken fördel det var att insatsen kom igång så fort.

Första gången vi knackar på så vet vi inte att det är ett uppdrag som ska komma att sträcka sig under ett och ett halvt år och att det är ett arbete som kommer göra stor skillnad både för familjen och oss som behandlare. De kommer få syn på nya saker i sitt föräldraskap och vi kommer få syn på nya saker hos oss som behandlare.

Mamma öppnar dörren och vi kommer in i ett hem där det är ganska kallt och rått temperaturmässigt, men det finns en värme i familjen, mellan mamma och pappa och mellan föräldrarna och barnen. Det är rörigt, stökigt och det är framförallt trångt. Familjen får inte riktigt plats i det lilla huset. Dessutom finns det ett helt gäng med katter som också tar lite plats och några terrarier. Vi sätter oss ner vid köksbordet och börjar prata om vad vi ska göra och hur vi ska lägga upp arbetet. Det är katter som hoppar upp och ner på bordet och barnen har saker som de vill berätta. Vi försöker hålla fokus och komma fram till en plan. Vi måste börja med att rent praktiskt se hur de kan få lite mer utrymme i det lilla huset. Finns det utrymme i huset som kan användas på ett annat vis, så att både små och stora barn kan få det som de behöver.

Pappa berättar ”det blev ju naturligt att ha er där och det var inga konstigheter. Det var också väldigt bra att ni alltid kom på samma tider och att vi kunde planera vår vardag utifrån det och ni avbokade i stort sett aldrig. Om en av er inte kunde komma så kom den andra. Vi har haft stöd några gånger men då var det alltid rörigt med tider och sena avbokningar.

Mamma fortsätter “När vi haft andra, så har det varit för lite action, för lite hända. Det har varit för mycket snack om allt annat, här var det direkt fokus på det vi behövde hjälp med. Nu var det fokus på familjesituationen och rutiner, allt det vi behövde.”

Har ni något speciellt tillfälle som ni kommer ihåg från då när vi var hos er?

“När vi började gå till biblioteket, det är något som fortfarande håller i sig.”

Vår erfarenhet av att jobba i denna familj är att det verkligen krävs tid för att få till förändring, man behöver tid att öva på saker många gånger rent praktisk tillsammans. Det behövs tid att få prata om hur det blev när familjen gjorde det på egen hand. Det praktiska arbetet är lika viktigt som de svåra samtalen och det måste ta tid.

Vi frågar familjen om de har tänkt på oss sedan vi slutade.
“Ibland när vi har gjort saker så tänker jag att det här skulle Karin och Sara ha sett.”
Ni hade velat visa oss?
“Ja precis”
“Vi tänker att det fungerar bra nu” Säger mamma

Både Sara och jag är övertygade att många familjer som har kontakt med socialtjänsten behöver ha både längre och intensivare behandlingsinsatser för att bryta mönster som ibland har byggts upp under flera generationer. Vi är också övertygade om att de som arbetar hemma i familjer både behöver ha utbildning i socialt arbete och erfarenhet, samt arbeta utifrån välbeprövade metoder. Det är ett svårt arbete att arbeta hemma i familjer och att navigera mellan det praktiska och de svåra samtalen.

Vi hoppas att den nya socialtjänstlagen ska kunna bidra till en utveckling inom detta område.

Karin Herrlander
Socionom/Familjeterapeut
familjefokus.nu