Den dömande socialtjänsten

I det här inlägget skriver vår konsult Peter om livet som socionomkonsult och ämnet att döma en klient i förväg. Här får du ta del av hans tolkning kring ämnet.  Vi på Socionomera är experter på socionomer och hyr dagligen ut kunniga konsulter till socialtjänsten. Peter är en av många erfarna socionomkonsulter i vår bemanning. 

Fenomenet att döma en klient

Det fenomen jag skriver om i den här texten har jag upplevt i olika situationer, i olika kommunernas socialtjänst ett antal tillfällen. Fenomenet som jag resonerar och tänker kring är när klienter blir dömda av socialtjänsten. När en klient blir dömd betraktas de som omöjliga, ohjälpliga, förändringsobenägna, inte möjliga att nå, eller andra benämningar som har den gemensamma nämnare att ansvaret för varför samarbetet mellan klient och socialtjänst inte fungerar läggs hos klienten. En klient blir bara dömd av socialtjänsten när samarbetet mellan klient och socialtjänst inte är framgångsrikt.

Självklart så finns det personer som socialtjänsten inte kan hjälpa, i alla fall inte i den stund som klienten och socialtjänsten möts. Det är bara inte rätt tillfälle. Min tanke är att det finns en skillnad mellan dessa klienter, de där det för stunden inte finns en möjlighet för klient och socialtjänst att mötas i samarbete för förändring respektive där klienten är dömd. Hos de förra är det möten som sker i respekt och man skiljs åt med respekt för varandra. Hos klienter som är dömda finns sällan ömsesidig respekt i mötet, och man skiljs heller inte åt med respekt.

Den mentala/känslomässiga processen att döma en klient som en metafor

När jag skriver att en klient blir dömd inom socialtjänsten så är det en metafor för det som jag anser vara en mental/känslomässig process som pågår hos socialtjänstens medarbetare.Det viktiga att notera att när en klient blir dömd så ligger detta inte hos klienten, det ligger helt och hållet hos socialtjänstens medarbetare. När en dom uppstår så sker det under ytan inom socialtjänstens väggar, det är inte en offentlig process. Den är inte ens offentligt inom socialtjänstens väggar.

En dom kan betraktas som ett tankemönster. En dom om en klient uppstår som en process som smyger sig på, den växer och slår rot om den får leva ifred hos medarbetare. Det är samtidigt det som jag anser gör denna typ av process så farlig och destruktiv för såväl klient (självklart) men även för socialtjänstens medarbetare. Farlig för klienten då denne inte har någon möjlighet att försvara sig mot domen. Domen är ju inte offentlig och klienten får bara känna av den genom det sätt möten med socialtjänsten formas, men där klienten inte vet vad det beror på. Farlig för socialtjänstens medarbetare då denna process när den får fäste i tankemönstren hos medarbetarna på ett negativt sätt kommer påverka arbetets utförande i relation till klienten. I förlängningen kommer processen sannolikt även negativt påverka medarbetarnas mående i jobbet i stort. I slutänden blir både klienten och socialtjänstens medarbetare offer, även fast klienten orättvist bär tyngsta bördan.

Förtydliganden om fenomenet

Innan jag fortsätter är det några saker jag vill tydliggöra. I denna text kan begreppet klient avse såväl enskilda personer som par eller familjer/släkter. En dom inom socialtjänsten kan falla över såväl enskilda som familjer/släkter. Genomgående i texten har jag skrivit dom, dömd och alla olika varianter av dessa ord i kursiv stil. Mitt syfte med detta är att tydliggöra att det är metaforen som jag avser, inte andra former av domar som kan delas ut i samhällsinstanser där du blir dömd. Slutligen vill jag också tydliggöra att jag skriver om detta fenomen utifrån socialtjänstens område, där jag är verksam, men enligt min uppfattning är detta något som kan drabba alla verksamheter där medarbetarna har möten med människor som sin uppgift.

Kännetecken inom en arbetsplats att fenomenet finns

För att försöka tydliggöra situationer där jag upplevt detta fenomen ska jag beskriva några kännetecken som enligt mina erfarenheter varit återkommande när jag mött

dömda klienter. Möjligen att det kan hjälpa läsare av denna text att koppla det jag beskriver till egna liknande erfarenheter. Det första kännetecken som jag tänker på när det gäller dömda klienter är att det bland socialtjänstens medarbetare pratas om klienten på ett särskilt sätt. Det pratas på ett negativt sätt om klienten, pratet har en negativ klang. Det kan vara ord, benämningar som används, tonfall som är menande eller miner som görs när det pratas om en viss klient.

Ett annat kännetecken är när det finns nyfikenhet hos socialtjänstens medarbetare kring dessa klienter. Med detta avser jag att när klienten fått en ny socialsekreterare så finns det en sorts nyfikenhet som egentligen endast syftar till att få den egna uppfattningen om klienten blir bekräftad. Det är inte en positiv nyfikenhet där det finns sann medkänsla och glädje att det går bra på utan det handlar finns en underton om sökande efter bekräftelse av klientens dom. Denna sorts nyfikenhet

åtföljs ofta av tonfall och miner. Ytterligare en variant som jag mött är när en för den dömda klienten ny socialsekreterare berättar positiva saker i samarbetet med den dömda klienten såsom samtal som varit bra, uttryckt vilja till samarbete, önskan att förändra livssituationen eller att en plan för förändring har skapats. Då kan dessa positiva besked gällande klienten bemötas av andra medarbetare på ett sätt (ord, tonfall, miner) som nedvärderar det positiva och som samtidigt nedvärderar den nya socialsekreterarens förmåga och arbete. Det kan beskrivas som att tron på den egna domen hos socialtjänsten är starkare än vad det faktiska, påvisbara positiva beteenden hos klienten klarar att övervinna.

Fenomenets plats i organisationen

När fenomenet att döma en klient har fäst inom en socialtjänst så kan det vara de närmast involverade medarbetarna kring klienten som pratar dömande. Eller har fenomenet har utvecklats till ett accepterat mönster bland fler medarbetare hos socialtjänsten. Är situationen riktigt illa har det utvecklats en kultur att prata kring vissa klienter på ett särskilt sätt, det dömande sättet. Har en arbetsplats nått hit så sker pratet rätt öppet, men såklart inom arbetsplatsens egna väggar. Har fenomenet fäst så medarbetare med chefsroll deltar i det dömande pratet så är situationen riktigt illa. Risken är att den socialtjänsten utvecklar en kultur där det dömande pratet blivit normaliserat. Ingen reagerar längre och nya medarbetare formas in i det dömande pratet för att passa in i arbetsgruppen, eller slutar. Har en arbetsplats nått hit så sker pratet rätt öppet, men såklart inom arbetsplatsens egna väggar.

Orsaken som kan bidra till att fenomenet uppstår

När jag ska resonera kring observerbara orsaker till att fenomenet uppstår är det en sak jag först vill vara tydlig gällande. Min uppfattning är att ingen medvetet vill bli en del i detta fenomen, denna process, där man blir delaktig i att döma en klient. Tvärtom så har enligt min erfarenhet medarbetare inom socialtjänst medkänsla med sinaklienter. Det är bara att ibland hamnar man i denna omedvetna process där det först är när någon säger stopp som man vaknar till, inser vad man blivit del i och kan ändra sitt sätt.

Fenomenet bygger i grunden på att en viss sorts tankar och ord (negativa) börjar användas kring en klient. När det sker så smyger detta tankemönster sig på. Det växer fram ett klimat mellan socialtjänstens medarbetare som innebär att de i en glidande skala alltmer börjar tolerera den dömande sortens kommentarer om en klient. Till slut är dömandet accepterat och det har uppstått en jargong som är tillåten, en del i det rådande klimatet hos socialtjänsten. Det dömande tankemönstret om klienten har växt fram och blivit normaliserat.

Ett sätt att förstå hur detta fenomen kan uppstå kan vara att ta utgångspunkt i begreppet grupptänkande (groupthink). Kortfattat kan grupptänkande beskrivas som att det finns en konformitet i arbetsgruppen som består av förväntningar hur medarbetare ska vara för att stämma in i gruppen, och den konformiteten är så stark att tankar som avviker från gruppens norm inte tas emot. Om en arbetsplats då har ett klimat där dömandet är accepterat sätt att prata om klienter (dvs. dess konformitet) och arbetsplatsen samtidigt har hamnat i grupptänkande är risken uppenbar att fenomenet där klienter blir dömda kan utvecklas till riktigt tråkiga nivåer, det finns ju ingen som kan protestera. Sedan är det även så att en chef har större inflytande över den arbetsgrupp denne är chef över än vad de enskilda medarbetarna i arbetsgruppen har. Det innebär att om fenomenet att döma en klient även fäster på chefen, då kommer beteendet att få ett större och mer negativt genomslag än om enskilda medarbetare i samma arbetsgrupp fastnar i beteende att döma en klient. Men med det sagt är det ändå allas ansvar att upptäcka och säga stopp till det dömande pratet om klienter, det är inte enbart chefers ansvar.

Fenomenet att döma klienter i relation till att vara fast anställd medarbetare eller inhyrd socionomkonsult

Vad gäller fenomenet klienter som blir dömda av socialtjänsten är det min bestämda uppfattning att en socionomkonsult har lättare att upptäcka, reagera och agera för attbryta en situation där en klient är dömd än vad en anställd medarbetare på arbetsplatsen har. Den anställde medarbetaren som är en del i arbetsplatsen befinner sig i systemet vilket innebär att för medarbetaren sker betraktelsen av det som pågår med ett inifrånperspektiv. Socionomkonsulten som kommer utifrån är inte en del i systemet och har därmed ett utifrånperspektiv vid betraktelsen av det som pågår. Medarbetaren, begränsad av sitt inifrånperspektiv, skapar lösningar som är möjliga inom ramen för det system som medarbetaren är delaktig i, inklusive det dömande pratet.

Socionomkonsulten, med sitt utifrånperspektiv, kan betrakta det som pågår i systemet från en metanivå. Det kan beskrivas som att socionomkonsulten får ett fågelperspektiv över skeendet som omfattar såväl klienten som socialtjänstens medarbetare och de beteenden och relationer som finns. I och med detta kommer socionomkonsulten samtidigt att ha lättare att se andra möjligheter, ha lättare att introducera nya tankar och idéer samt ha lättare att upptäcka en dömd klient och ge denne en öppnare möjlighet till en bra samarbetsrelation med socialtjänsten och till nödvändig förändring. Ska fenomenet att döma klienter stoppas inifrån socialtjänsten, av dess egna medarbetare, är det en fördel om det byggs upp en kultur där sådant prat inte platsar i vardagen, inte är acceptabelt. Samt att den kulturen även bygger in funktionen att medarbetarna reagerar på varandra när någon hamnar fel i sitt tänkande och sitt pratande om klienter och att medarbetarna hjälper varandra tillbaka till ett respektfullt tänkande och pratande om klienter. Socialtjänsten ska ha byggt in ett nödstopp mot att döma klienter.

Jag själv då – Egna erfarenheter

Jag är varken bättre eller sämre än andra när det gäller detta fenomen. Jag har själv varit del i fel tänkande, fel pratande om klienter där det inneburit att klienten blivit dömd på det sätt som jag beskriver i denna text. Jag har varit en del av jargongen. De gånger jag hamnat i detta har jag haft turen att det funnits kollegor som reagerat och sagt ifrån. Kollegor har satt stopp för det tankemönster som tagit sig uttryck i pratet om klienter. Vid dessa tillfällen har jag blivit väckt, insett vad jag blivit en del av och samtidigt kunnat sluta med beteendet. Jag tror att dessa erfarenheter gjort att jag har blivit alltmer vaccinerad mot fenomenet att döma en klient. Sedan har jag också som anställd varit den som reagerat när jag upptäckt att fenomenet att döma en klient börjat uppstå. Jag har då kunnat vara den som dragit i nödbromsen och hjälpt kollegor genom att säga stopp för pratet. I dessa situationer har jag aldrig upplevt annat än att kollegor blivit tacksamma att bli stoppade och uppmärksammade på vad de hamnat i för mönster, på samma sätt som jag själv blivit det. Ingen vill vara del i detta fenomen, ingen vill hamna i detta tankemönster. Men de tillfällen då fenomenet varit absolut lättast att reagera på har varit då jag befunnit mig på en arbetsplats som socionomkonsult. Det utifrånperspektiv jag haft som socionomkonsult har inneburit att jag lättare upptäckt denna typ av fenomen. Utifrånperspektivet har också inneburit att jag lättare kunnat välja ett nytt förhållningssätt i mötet med klienten, klienten fick en chans till en fungerande samarbetsrelation med socialtjänsten där domen inte fanns med och jag kunde tillföra andra perspektiv vilket innebar fler valmöjligheter för klienten. Samtidigt har det varit min upplevelse när jag som socionomkonsult hamnat i ärenden där fenomenet finns så har jag balanserat på en knivsegg när jag i ord, tonfall och minspel möts av tydligt negativa uppfattningar om klienter. Vid något tillfälle har jag berättat för min chef om min upplevelse av en dömande betraktelse av en klient. Men vanligtvis har jag hanterat sådana situationer genom att jag står för min uppfattning om klienten och vårt samarbete. Jag har aldrig tagit en diskussion kring att jag upplever att det finns ett dömande förhållningssätt på arbetsplatsen. Den enkla orsaken till att jag inte gjort det är att jag kommer utifrån, jag är inte en del i arbetsplatsen, och därmed har jag inte mandatet att ta diskussionen. 

Om jag gjorde det skulle det sannolikt endast resultera i att jag blir utstött, och då gör jag ingen nytta alls. Min ambition har istället varit att låta samarbetet med klienten visa vem klienten egentligen är, att låta resultatet tala för sig själv. Min upplevelse är att allteftersom tiden i ärendet gått så har det dömande pratet på arbetsplatsen tystnat och det har växt fram ett friskare prat som bygger på det som klienten själv visat i vårt samarbete.

Anlita en socionomkonsult – En väg vidare när det låst sig mellan klient och socialtjänst

Genom upplevelsen av att vara fast anställd medarbetare på olika nivåer inom socialtjänst såväl som socionomkonsult är min uppfattning att om samarbetet mellanklient och socialtjänsten kört fast kan anlitande av en socionomkonsult vara en effektiv lösning, väg vidare i ärendet. Låsningen kan exempelvis bestå i att arbetet med klienten inte kommer någon vart för att det finns en konflikt mellan klient och socialtjänst, det har uppstått låsta positioner eller att klienten är dömd bland medarbetarna.

En noggrann matchning klient – socionomkonsult skulle sannolikt innebära en samarbetsrelation med helt andra möjligheter. Det skulle öppna för att det introduceras nya tankar och idéer genom samtalet mellan klient och socionomkonsult, fler valmöjligheter hos klienten. Och med resultat i form av förändring som inte betraktades som möjlig tidigare när klienten var dömd. I detta ligger ingen värdering bra/dåligt, bättre/sämre, lycka/misslyckande, rätt/fel. Den här möjligheten ställer inte fast anställda medarbetare inom socialtjänsten mot socionomkonsulter, utan konstaterar enbart att de olika rollerna i olika situationer ger olika förutsättningar och möjligheter. Tanken att socionomkonsulter kan användas för att lösa upp knutar som uppstått i samarbetet mellan klient och socialtjänst, bland annat när klienten är dömd hos socialtjänsten, syftar till att situationer som är svåra för såväl klient som socialtjänst blir hanterat på ett konstruktivt sätt för båda parter.

Det är egentligen inte svårare än så här… Slutligen en tanke för att förebygga fenomenet att döma en klient. Istället för att prata om klienter, avsätt regelbundet en stund på arbetsplatsen för att prata om hur man på arbetsplatsen pratar om klienter – Prata om pratet…

Peter Berglund

Resande som socionomkonsult